”Mor i stugan hon säger så,

blåsippor aldrig snuva få.

Än få ni gå med strumpor och skor,

än är det vinter kvar, säger mor.”

Den envist växlande väderleken påminner mig om barnvisan, där barnen så gärna ville springa ut utan skor när de mötte vårsolens första strålar, men blev hindrade av den präktiga modern som värnade om deras hälsa. På liknande vis har vi kanhända i vår digitala tidsålder en tendens att vara lite väl ivriga med nya världsbilder. De sprids ju så snart och vi blir så inspirerade. Då är det lätt att skaffa sig ”paradigmatisk snuva”.

Många är vi, exempelvis, som kultiverar och pratar om nya organisationsformer, såsom TEAL, en modell utvecklad av Frederic Laloux. Detta innebär ett skifte in i ett mer holistiskt paradigm. Det talas om holistiska, självorganiserande organisationer som tillåter vårt samspel att likna naturens. Det holistiska paradigmet innebär hopp för alla som längtar efter en ny vision och ett nytt sätt att samspela. Det är befriande med former som tillåter allt att ”bli som det blir”. En skön kontrast till modeller som andas ”command and control” dvs som bygger på starkt hierarkiska strukturer.

En risk när vi öppnar fönstren mot nya världar kan dock vara att vi har lite bråttom. Som när vi på våren har alltför bråttom att komma ut i solen, klär oss i sommarkläder alltför tidigt och får snuva. På liknande vis kan vi bli lite ivriga ibland, så att vi rör oss in i ett språkbruk och en kultur vi inte är klädda för. Detta kan bland annat leda till att vi skyler över maktstrukturer och mönster från föregående paradigm eller säsonger utan att ha bearbetat dem tillräckligt.

Vi kan inte bara, i glädje över den första holistiska solstrimman, hoppa över hoppa över somligt. Det är exempelvis inte meningen att vi ska hoppa över jämställdhet och maktrelationer. Det handlar inte om att diskvalificera det som upplevs gammalt, för att ersätta det med något nytt. Snarare handlar det om att inkludera och transcendera.

Vi behöver gå in i det nya väl klädda med en genomskådande maktanalys och ett nyktert sinne. Om inte utifrån medkänsla, så åtminstone utifrån en lite mer medveten egocentrisk självbevarelsedrift.

Ingen blir hel förrän alla kan åtnjuta samma slags möjligheter och friheter – och än är det en bit kvar, menar många moderna tänkare. Flera av dem har ett socialkonstruktivistiskt synsätt, vilket kan vara en fruktbar vinkel att starta i, då vi arbetar med förändringar på ett paradigmatiskt plan. Det som är konstruerat kan också dekonstrueras, vilket kan upplevas både ansvarsbringande och hoppfullt.

Den franske filosofen Michel Foucault, exempelvis, menar att makt i samhället i allmänhet fortfarande kan beskrivas som ett Panopticon, dvs ett slags fängelse med ett övervakningstorn i mitten av en cirkelrund byggnad, kring vilken man har placerat fångarnas celler. Konstruktionen gör att övervakaren kan kontrollera alla fångar, som för sin del inte vet när de bevakas. Detta, enligt Foucault, händer på många sätt i samhället, men oftast inte lika uppenbart. Det är mer som en subtil form av makt som påverkar oss att bete oss och välja på ett visst sätt som inte alltid är i linje med vår natur eller fri vilja.

Judith Butler är en genusteoretiker och filosof som speglar ytterligare komplexitet i sina dialoger om ”gender trouble”. Med detta menar hon att (socialt) kön kan vara besvärligt dels för att det så ofta ignoreras som en dimension av kulturell konstruktion och dels eftersom det är en problem att ens tala om det som en kategori, medan det i själva verket är en kulturellt konstruerad illusion, skapad genom upprepning av stiliserade akter. På detta sätt skapas illusionen av en närmast ontologisk könsessens som blir problematisk eftersom det genererar dualitet. Butler vill därför inspirera till en process för att denaturalisera föreställningen om kön.

För att fortsätta med kön som exempel, kan vi se hur detta sker när maktstrukturer kontinuerligt definierar och omdefinierar könskategorier som distinkt binära, när i själva verket de flesta människor inte passar in i denna förenklade dualitet. Vi fängslar oss själva i ett panoptikon av begränsa(n)de kategorier som gör oss alla i grunden missnöjda, för att inte tala om hur det hindrar en holistiskt samskapande helhetsdans.

På så vis hindrar vi oss själva att möta den vår vi så djupt längtar efter, genom att gå ut för tidigt och därmed bli paradigmatiskt förkylda, så att vi inte kommer någonstans alls, oavsett väderlek, förrän vi kurerat åkomman.

Vi kan tillägga att dessa beskrivningar av normer och maktstrukturer självklart inte endast rör kön, utan vävs in i de flesta mänskliga relationer, ibland i mer subtila sätt. Vi kan dessutom behöva lägga till fler dimensioner här, såsom t ex balans och enhet i relationen mellan människa och natur.

Den viktigaste aspekten är kanske inte heller vem/vad som befinner sig i en viss maktposition, utan den sociala konstruktionen i sig, som gör att vi fortsätter att göra oss själva och andra oroliga eller rädda i förhållande till den/dem som har eller anses ha makt, på ett sådant sätt att det blockerar oss från att agera som en helhet.

Kanhända är det verkligen dags att snegla på och lära av blåsipporna i backen – de får ju faktiskt ytterst sällan snuva.

/Anna Rosengren 10 maj 2017